Vem vill ha ett reseeavdrag som är förknippat med fusk, leder till onödigt bilresande och gynnar höginkomsttagare i storstadslän?

Förhoppningsvis ingen.

Så äntligen finns ett nytt förslag till skattelättnad som baseras på avstånd istället för kostnad. Bilpendlare lockas över till kollektivtrafik, och samåkning stimuleras genom att alla i bilen får göra reduktionen. För dem som väljer att pendla i områden där bil är enda alternativ, finns ett biltillägg. Avdraget görs om till en skattereduktion, vilket innebär att summan blir lika för alla oavsett personens inkomst.

En sådan här modell är precis vad klimatet och rättvisan behöver.

Så vad är remissinstanserna oroade över?

Först ska sägas att de flesta remissinstanserna gillar idén om en färdmedelsneutral, avståndsbaserad skattereduktion. Den anses enkel och rättvis, och gillas från myndighetshåll av både Naturvårdsverket och Trafikverket.

Remisskommuner med gles kollektivtrafikstruktur är dock oroade för de ökade kostnaderna för bilpendlare som har kortare än 30 km till arbetet, som är den föreslagna, höjda gränsen för reduktion. Många av kommunerna vill sänka gränsen till 15 eller 20 km. Det framstår som en praktisk lösning: då slipper ju kommuner och dess arbetsgivare åtgärda bilberoendet hos sina invånare, eller tänka om kring hur man attraherar personal, och invånarna slipper ändra transportmönster.

Det föreslagna biltillägget, som ska ges från 30 km till dem som har bristfällig kollektivtrafik, får kritik av Skatteverket. Biltillägget anses komplicera systemet och dessutom ge orättvisa tröskeleffekter – har du 29 km till jobbet får du ingenting, men har du 30 km och uppåt får du 20 kr/dag och har du ännu längre får även en rörlig del. Att detta komplicerande, orättvisa biltillägg dessutom bygger på ett tidsvinstkrav, som är den stora fel- och fuskkällan i dagens reseavdrag, blir ytterligare en kritik från Skatteverket.

Sedan finns det en uppfattning i remissvaren att förslaget skulle bidra till regionminskning. Sweco har i sin analys, kommit fram till att det nya förslaget skulle korta den genomsnittliga arbetsresan smed en knapp kilometer. Huruvida detta är att betrakta som regionminskning får vara upp till var och en.

Så hur ska riksdag och regering agera? Vad ska man göra med denna 91-åring till skattesubvention?

Kanske ska man helt enkelt kapa bort storstadsregionerna från rätten till reduktion, komma på något fiffigt sätt att kompensera pendlare som åker mellan regioner, och sänka gränsen till 15 eller 20 km. Då kan långväga pendlare på cykel och elcykel, som blir allt fler, nyttja avdraget. I gengäld bör biltillägg och tillhörande tidsvinstkrav tas bort, och allting annat klokt i förslaget hållas intakt.

Det borde kunna gå jämnt upp för staten, risken för fusk minkar och glesbygden kan fortsätta med sina bilmil medan storstadsregionerna får stå för den största beteendeförändringen. Visserligen får inte då storstadsregionerna något för att invånarna åker kollektivt, men framför allt får inte bilisterna det. Och pengarna man sparar på storstadsregionerna kan därmed gå till konvertering av fossilfordon, mer biobränslen och utbyggnad av laddinfrastruktur så att glesbygdsborna kan köra fossilfritt.

Och så kan vi döpa om reseavdraget till vad det de facto blir: en skattereduktion för pendling i glesbygd där kollektivtrafiken inte räcker till.

 

Artikeln publicerades i Västerbottens-Kuriren den 9 mars, Norran den 11 mars och i Melleruds Nyheter den 11 mars.

Anna Lindén
2030-sekretariatet